Jag har länge funderat på om jag nån gång kommer att tala om min berättelse.. Och nu känner jag att det är dags.. inte för att få medlidande eller att nån ska tycka synd om mej.. snarare för att visa vad jag gått igenom och som gjort mej till den jag är idag och Gjort min Familj till vad vi är idag!

 Allt började när jag gick i nian och fick jag för mej att gå ner i vikt.. Och Ja, jag lyckades kan man säga.. och fick dessutom ett par års helvete på köpet. 27 April 2001 vart jag inlagd på avd 68.. en planderad inläggning och jag nästan längtade dit! Den sista 1,5 veckan innan inläggningen åt jag bara gurka och drack kaffe, och var nästan för svag för att resa mig ur sängen.
Jag var där en månad och vart utskriven på skolavslutningen.. jag minns att jag gick på stan och kollade studenterna.. och jag såg min egen klass som gick ut 1:a året på friskvårdslinjen. Själv var jag allt annat än frisk, studenttiden som de flesta kanske minns som något roligt.

 Jag vart expert på att gömma mat och få bort den från tallriken utan att någon så,, TROTS att de satt mitt emot mig vid bordet..Jag hittade hela tiden på nya knep!
Jag vart sämre och sämre efter utskrivningen och efter ganska precis en månad vart jag inlagd akut, fick sond insatt direkt och jag minns inget av den dagen. Jag minns bara att jag vart sönderstucken i armvecken i jakt på en bloddroppe som aldrig kom, jag hade ingen cirkulation och var för kall, samt att pappa inte klarade av att vara med i rummet när de satte i sonden..sen minns jag inget mer den dagen! Läkaren berättade efteråt att mitt hjärta hade kunnat stanna på mig när som helst i princip.

Jag var inlagd längre andra gången.. Oftast hade jag någon där på dagarna..Pappa eller mamma och pappa sov ibland kvar (jag har sagt till dom nu efteråt att det var så bra att dom kunde få vara sjukskrivna med mej på lasarettet.. det visade sig att de INTE hade vart sjukskrivna.. de hade pusslat ihop det ändå så att någon alltid kunde vara med mej..Hur lyckades ni??)

 Jag minns första gången Syster kom och hälsade på mig efter att jag hade fått sonden, hon grät och grät och jag vart direkt orolig..för henne..och frågade vad som hade hänt?!!
Jag hade ingen tanke på hur jobbigt det faktiskt var för min familj.. det förstod jag på familjesamtalet vi hade efteråt. Min mamma berättade då att hon vart rädd varje morgon att gå in i mitt rum för att väcka mej, hon visste aldrig om hon skulle hitta mej levande eller död.

 ”Tanken att varje dag vara orolig för att sitt barn skulle vara död.. det går inte ens att sätta sig in i den rädsla hon (dom) måste ha känt”

 

Syster berättade varför hon hade gråtit den där dagen..det var för att hon såg sin lillasyster sitta med sond. Den dagen hade hon tänkt att jag aldrig skulle komma att bli frisk.

En annan sak jag frågade några gånger och funderade över var varför storebror nästan aldrig kom och hälsade på.. Det fick jag också svar på på familjesamtalet.
Min bror gråter aldrig.. men den dagen var första (och kanske den enda?) som jag sett honom gråta.. när han sa att han inte ville hälsa på för att han var så rädd!

(VA,var han rädd?? jag som trott att han kanske bara inte brydde sej så mycket)

Även min lillebror, som i mina ögon var så liten sa även han att han var rädd och ofta funderade.. Jag trodde han var för liten för att ens märka något!

 Den dagen gick det upp för mej att det inte bara var JAG som drabbats av anorexi.. hela min familj var med inne i sjukdomen de också!

 

Vändningen kom när jag fick sonden, jag fick energi till att tänka.. och mina känslor kom tillbaka..
Jag ville bli frisk..

 

Vägen dit har vart lång, och jobbig.. Pappa frågar än idag om jag har ätit eller blir direkt orolig om jag har hoppat över något mål (vilket jag idag inte gör med flit, så att ni vet..)
Jag har många gånger känt att det var mitt fel och att det bland annat var jag som fick pappa att ”gå in i väggen” efteråt.. för när jag började bli frisk så vart han istället sjuk. Men vet att det inte var mitt fel, för jag gjorde inget avsiktligt!

Sjukdomen har gjort mig och min familj otroligt starka, och jag har den underbaraste familj man bara kan tänka sig. Utan dom hade jag kanske inte levt idag!
Såklart har jag underbara vänner och andra nära som också har hjälpt mig.. Särskilt du M, tack för att du funnits, och finns, i mitt liv!

 Jag har funderat länge på om jag ska lägga upp bilderna eller inte.. men jag tänker att det kanske gör att det blir lättare att förstå, och för att jag inte skäms över att jag har vart sjuk, jag är snarare stolt för att jag har lyckats ta mig tillbaka till den jag är idag! Dessa bilder är inte från när jag är som allra sjukast, men visar nog en hel del

Idag är jag helt frisk, och SÅ glad att jag är så envis som jag är..

Jag hade 2 val,och som tur är så valde jag livet!

Jag har en lång berättelse jag har tänkt att dela med mej av.. sen om nån orkar och vill läsa vet jag inte.. men jag känner att det är dags!